Vad gör man?

Jag känner mig hjälplös och något maktlös! Tuva-Li vägrar att äta något speciellt här hemma till middag och det är både frustrerande men även jobbigt.

Jag vill inte att hon ska gå och vara hungrig och inte heller att hon ska tappa vikt. Hon är i sin utvecklingsfas och där står att barnen kan äta sämre då men man kan inte låta bli att oroa sig ändå.

Hon äter bra på förskolan, förvarnade dem igår att hon har ätit dåligt här hemma under hela helgen och tidigare förra veckan. Men både idag och igår har hon ätit bra där, både till frukost, lunch och mellis.

Så det är egentligen inte så att hon inte äter, hon äter bara inte hemma! Hon får fortfarande en flaska välling vid nattning, jag vill inte ta bort den än. Och vanligtvis så äter de mellis runt två på förskolan, jag hämtar henne klockan tre och sen äter vi oftast middag vid fem – halv sex, så det är inte för nära inpå tidsmässigt efter mellisen.

Det är svårt det där med vad man ska göra! Jag tvingar inte i henne någon middag. Förhoppningsvis beror det på nya fasen, men sitter du på något bra tips tas det tacksamt emot ♥IMG_6848

Fortsätt läsa

Den där bottenlösa känslan!

Så fort jag är för mig själv fylls jag av ensamhetskänslor och ångest. Jag känner mig då djupt ensam. Jag får en känsla av att det faktum att jag inte är med någon just då, betyder att ingen vill vara med mig.

Mentalt förstår jag att detta inte har något som helst samband, jag har många vänner, några få riktigt nära vänner, jag har Tuva-Li och min familj. Mentalt inser jag att jag är inte ensam i livet, att alla människor är för sig själv då och då.

Den där ofrivilliga ensamheten som infinner sig när Tuva-Li har somnat och blivit lagd i sin säng är smärtsam och bottenlös.

Jag vill också ha de där mysiga kvällarna tillsammans med någon, att prata med någon vuxen om ens dag, att sitta ner med vuxet sällskap och äta middag med vänner. Jag vet att jag inte är ensam, jag har otroligt många människor runt om mig och jag har Tuva-Li, ändå gör känslorna sig påmind..IMG_5411

Fortsätt läsa

Älska dig – oavsett vad!

Jag har skrivit om detta innan! Men jag tycker att det är så himla viktigt att ta upp och oavsett vilken form kroppen har så är du vacker!

Jag plågade länge min kropp! Det började med att räkna points, för att gå över till att dricka shakes, till att gå tillbaka till pointsräknandet igen. För att slutligen testa både GI och LCHF. Med LCHF-kosten gick det bra, jag gick ner i vikt och åt LCHF fram tills Tuva-Li föddes.

Där och då behövde kroppen all energi den kunde få. Jag hade förlorat mycket blod under både förlossningen och under operationen efter. Och på allt det där så skulle Tuva-Li få sin energi genom amningen.

Jag är trött på att plåga min kropp! Det är inte värt att må dåligt och plåga sin kropp för att uppnå ett ideal som samhället har satt. Det är inte det jag vill visa Tuva-Li, hon ska inte växa upp i ett hem, där hennes mamma hatar sin kropp och plågar den varje dag.

Det är för hennes skull som jag varje dag inhalar mig själv att min kropp är fantastisk, oavsett form! Min kropp har burit ett barn och min kropp har gett mitt barn näring i nästan åtta månader.

Kan personer inte acceptera att allas kroppar ser olika ut och släppa de där med skönhetsidealen om hur man ska se ut – så är det inga personer jag vill ha i mitt eller Tuva-Li’s liv.

Jag vill inte lära Tuva-Li att hata sin kropp som jag tidigare gjort – jag vill lära henne att älska sig själv, oavsett vad IMG_5310

Fortsätt läsa

Gnagande oro!

Jag kan inte låta bli att oroa mig över kommande månader! Vanligtvis går jag och lägger mig vid tiotiden på kvällarna och somnar ganska omedelbart. Nu ligger jag och vrider och vänder på mig fram och tillbaka och somnar oftast inte före halv tolv.

Trots att jag har ordnat ett nytt jobb och börjar där efter Tuva-Li’s inskolning, så oroar jag mig för hur allt ska gå runt tills dess att lönen har kommit igång ordentligt.

Det var inte såhär jag hade föreställt mig att Tuva-Li skulle få växa ut! Och nej hon förstår inget av det och jag ser alltid till att hon får det bästa, för hon är mitt allt i livet och utan henne skulle jag gå under.

Och jag ska också göra allt i min makt, för att månaden innan jag börjar jobba ska gå runt! Jag vet att familjen runt om oss, finns där och stöttar oss, men jag känner mig hemsk! Att jag som är 27 år är så beroende av min familj runt om.

Jag tror inte att vissa förstår vilken situation de satte mig i, den dagen chefen på andra jobbet ringde och sa att min tjänst inte fanns kvar till mig mer. Det blev som en käftsmäll – att man tjugo minuter innan hade varit på jobb och hälsat på och pratat om att börja jobba, för att sen få samtalet från chefen att min tjänst inte fanns kvar.

En ordentligt käftsmäll som mer än gärna hade fått komma i samband med min föräldrarledighet, inte elva månader senare, när det kommer på tal om att jag ska börja jobba.

Tuva-Li, mitt första barn, min fina lilla tjej. Vad skulle jag göra utan dig? Så pigg och glad, vetgirig och smart. Ditt skratt, din energi, din blick – det ger mig en ordentlig levnadskick!

IMG_5702

Fortsätt läsa