Den första tiden..


Detta inlägget är ett samarbete med Libero.se


Liberoklubben lanserar sin nya sida där man kan skapa en familjeprofil och följa sitt barns utveckling men även dela med sig av bilder så barnets mor- och farföräldrar och övriga släktingar kan se hur barnet växer och utvecklas.IMG_7389

Varje födsel är unik och inte lik någon annans, hur en graviditet ter sig är en i mängden och inte lik någon annan graviditet – detta har jag själv fått uppleva!

En gråmulen oktoberdag 2015, åkte jag till jobb som vilken dag som helst. Jag var tillbaka på jobb efter en veckas semester på Rhodos med familjen. Allting var som vanligt på morgonen och jag körde till jobb.

Timmarna gick och jag sprang fram och tillbaka till toaletten med vad misstänkte var en urinvägsinfektion, tillsammans när timmarna gick så fick jag också ondare i magen. Där jag jobbade valde tillslut att skicka hem mig och jag körde hem, hemsk bilfärd hem med smärtor om vartannat.

Jag ställde mig i duschen och smärtan försvann för tillfället, jag ringde vårdcentralen som inte hade några tider för en koll. Ringde då 1177 för rådfrågning, personen i andra änden av luren tyckte att det lät som njurbäcksinflammation och frågade om jag hade någon som kunde köra mig till akuten eller om de skulle skicka ambulans. Sa nej direkt till ambulans då den kunde användas i bättre syfte!

Ringde mamma direkt efter det samtalet som hämtade upp mig strax efter klockan tre på eftermiddagen. Vi körde in till akuten här i Helsingborg där de kollade blodtryck samt syreupptaget, hemskickad med uppmaningen att ringa till Nya Jouren på kvällen när de öppnade klockan fem.

Åkte med mamma hem och fick ondare i magen! Låg på deras soffa med smärtor i väntan på att telefontider skulle öppna. Kvart i sex fick jag en tid till Nya Jouren och hela vägen in till sjukhuset bad jag mamma att akta alla hålor i vägbanan. Väl på Nya Jouren fick jag träffa en läkare direkt, en läkare som klämde på ryggen och magen när hon helt plötsligt stannar upp i en rörelse och frågar: det är inte så att du är gravid? För jag tycker mig känna en rumpa.

Helt chockad stannar både jag och mamma upp! Upp i rullstol till förlossningen och in på ett undersökningsrum – på skärmen slog ett hjärta och jag var tio centimeter öppen.

Jag var uppe på förlossningen strax efter klockan 18! 19:46 såg Tuva-Li kvällens ljus med buller och bång – världens finaste!

Med Liberoklubbens nya familjesida är det roligt att gå tillbaka och titta på bilder och minnas bebistiden. Så har du inte hunnit kolla in nya sidan, så gör det och se även filmen.IMG_7390

Fortsätt läsa

Skratta eller gråta?

Jag slutar aldrig att förundras över andra människors beteende och frågor de ställer till andra! Igår delade jag ett känsligt och personligt inlägg för min egna del, för någon annan var det kanske inte lika personligt. Och det är så det ser ut runt om i landet, det som kanske är personligt för dig är inte personligt för mig.

Men man kan också respektera andra människor och kanske också låta bli att ställa vissa frågor i kommentarerna! Denna kommentaren har jag fått på inlägget jag skrev igår:

FÖRLÅT! Men är du på riktigt hela jäkla dum i huvudet?

För det första – hur länge vi träffades innan vi låg med varandra har ingen människa med att göra, varken du eller min mamma.

För det andra – undrar du på riktigt om jag TVINGADE honom till att ligga med mig? För det är lite av det din fråga antyder.

För det tredje – nä jag hade inte skydd vilket jag också sa till min dotters pappa! Man är TVÅ när man aktivt väljer att ligga med varandra, då får man också själv sätta på sig en fallskärm själv, för är man vuxen nog vet man vad som kan hända!

PINSAMT! Att du inte ens vågar stå för kommentaren med ditt riktiga namn, antagligen inte heller med din riktiga mailadress. Det enda riktiga med dig är ditt IP-nummer som går någonstans till Malmö efter mina eftersökningar.

Fortsätt läsa

Hur hade vardagen sett ut?

Igår innan jag skulle på föreläsning på jobb, så körde jag ut till Väla för att äta en tidig middag men även för att slippa köra hem om innan.

Köpte en sallad från G & CO, satte mig vid ett bord så man hade lite ljus och utsikt ut över parkeringen vid Väla! Kunde inte låta bli att reflektera över livet…

Jag såg en massa pappor som gick tillsammans med sina barn, barn som var i ålder med Tuva-Li. Där och då kände jag att vad mycket Tuva-Li’s pappa missar med henne men även vad mycket hon faktiskt går miste om. Hon har i och för sig ingen aning om vem hennes pappa är, men den dagen kommer när hon kommer fråga var han finns.

När jag satt där med min sallad så kände jag att tårarna fyllde ögonen men jag höll de tillbaka för att inte skämma ut mig själv. Men jag kan inte låta bli att bli ledsen över att hon inte kommer bygga den typen av relation med sin pappa, relationen som personerna jag såg igår hade. En relation där pappan busar med sitt barn så han eller hon storknar av skratt. 

Jag vet också att jag är fullt tillräcklig för Tuva-Li just nu! Men framtiden skrämmer mig, framtiden där jag måste förklara för Tuva-Li att hennes pappa inte vill ha någon kontakt med henne. Det gör mig ännu mer ledsen än tanken på hur roligt hon hade kunnat ha med sin pappa på Väla och på Leo’s lekland.

Många kvällar har jag legat och tänkt på hur livet hade sett ut om hennes pappa hade funnits i vårt liv. Hade den sett ut som den gör nu trots att han hade funnits där eller hur hade det sett ut?

Fortsätt läsa

Dagboksinlägg: 26 november 2013


Detta inlägget är ett utdrag från min dagbok!


Jag vill börja med att skriva att all text under detta stycket är taget helt och hållet från min privata ”dagbok” som jag skrev i mycket ett tag! Jag skriver inte detta inlägget för att vara elak mot mina föräldrar, jag skriver det här för att hjärtat och hjärnan måste lättas… Alla elaka kommenterar kommer att raderas!

Sen i slutet av september detta året, har det varit otroligt jobbigt för mig. I mitt privatliv har det hänt så otroligt mycket och stundtals har det varit otroligt svårt att hålla humöret uppe. I skolan vill man gärna att ingen ska få veta vad som pågår, men tyvärr brister det, förr eller senare och det är inget man kan rå för. Någon gång rinner bägaren över och man bryter ihop, totalt. Endast ett fåtal personer i min privata umgängeskrets vet om detta som jag tänker skriva om och nu öppnar jag mitt hjärta för några fler.

Vad har då hänt?

En skoldag, i slutet av septembermånad 2013, fick jag ett samtal från min mormor. Ett samtal precis innan min lektion skulle börja, tänkte inte mer på det utan jag svarade och frågade vad mormor ville. Oftast brukar det vara samma sak hon vill, om hon ska hjälpa mig att städa här hemma. Just den dagen, handlade inte telefonsamtalet om städning, det handlade om att polisen var på väg hem till mamma och pappa, för att hämta in pappa till Polisstationen då mamma hade gjort en anmälan mot honom för misshandel.

Ett ”jaha, vad ska jag göra åt det nu när jag är i skolan” var allt jag fick fram. Givetvis ville jag inte svara så men chocken kom och resten utav dagen satt man som i ett vakuum och försökte att inte visa något för de andra i klassen. Tyvärr brast det på väg hem från skolan och jag ringde min ena moster och frågade om jag fick komma upp till henne och hennes sambo. Där satt jag, i flera timmar och grät och grät.

Sen den dagen i slutet av september har allt gått i ett känns det som. Jag har varit på förhör efter förhör för att berätta vad jag har sett. Tyvärr var inte detta första gången, detta har pågått under en period på över 20 år!! 20 år, jag är 24 idag, alltså har det pågått sen jag var liten!!

I dag var jag kallad som vittne till rättegången. Klockan 10:30 hade jag bestämt tid med BOJ (brottsofferjouren) som även har vittnesstöd för att jag inte ville sitta ensam och vänta, jag har aldrig varit på en rättegång och jag vill aldrig mer vara på en rättegång heller. Klockan 11:00 skulle jag in och vittna, förhandlingarna drog ut på tiden och först 14:15 kom jag in i rättsalen och fick avlägga vittneseden och sedan besvara åklagarens frågor och pappas advokats frågor.

Ännu en gång brast det för mig, inne i rättsalen och domaren sa flera gånger att jag fick ta den tiden jag behövde. Att se både sin mamma ledsen och sin pappa ledsen är jobbigt.

Klockan 15:00 var jag klar med mitt som vittne och jag lämnade Tingsrätten ganska omgående, med stöd av min ena moster och hennes sambo som körde in för att stötta mig under mitt vittnesmål.

Det har inte varit några lätta månader, dagar och timmar den senaste tiden. Nu är det över och jag kan fokusera på att gå vidare i livet.

Jag vill poängtera att jag älskar båda mina föräldrar och jag är glad att Tuva-Li har både sina mormor och morfar. Och jag skriver inte detta för att vaga elak, jag skriver det för att både hjärtat och hjärnan behöver lättas.IMG_6958

Fortsätt läsa