Hur hade vardagen sett ut?

Igår innan jag skulle på föreläsning på jobb, så körde jag ut till Väla för att äta en tidig middag men även för att slippa köra hem om innan.

Köpte en sallad från G & CO, satte mig vid ett bord så man hade lite ljus och utsikt ut över parkeringen vid Väla! Kunde inte låta bli att reflektera över livet…

Jag såg en massa pappor som gick tillsammans med sina barn, barn som var i ålder med Tuva-Li. Där och då kände jag att vad mycket Tuva-Li’s pappa missar med henne men även vad mycket hon faktiskt går miste om. Hon har i och för sig ingen aning om vem hennes pappa är, men den dagen kommer när hon kommer fråga var han finns.

När jag satt där med min sallad så kände jag att tårarna fyllde ögonen men jag höll de tillbaka för att inte skämma ut mig själv. Men jag kan inte låta bli att bli ledsen över att hon inte kommer bygga den typen av relation med sin pappa, relationen som personerna jag såg igår hade. En relation där pappan busar med sitt barn så han eller hon storknar av skratt. 

Jag vet också att jag är fullt tillräcklig för Tuva-Li just nu! Men framtiden skrämmer mig, framtiden där jag måste förklara för Tuva-Li att hennes pappa inte vill ha någon kontakt med henne. Det gör mig ännu mer ledsen än tanken på hur roligt hon hade kunnat ha med sin pappa på Väla och på Leo’s lekland.

Många kvällar har jag legat och tänkt på hur livet hade sett ut om hennes pappa hade funnits i vårt liv. Hade den sett ut som den gör nu trots att han hade funnits där eller hur hade det sett ut?

Fortsätt läsa

Dagboksinlägg: 26 november 2013


Detta inlägget är ett utdrag från min dagbok!


Jag vill börja med att skriva att all text under detta stycket är taget helt och hållet från min privata ”dagbok” som jag skrev i mycket ett tag! Jag skriver inte detta inlägget för att vara elak mot mina föräldrar, jag skriver det här för att hjärtat och hjärnan måste lättas… Alla elaka kommenterar kommer att raderas!

Sen i slutet av september detta året, har det varit otroligt jobbigt för mig. I mitt privatliv har det hänt så otroligt mycket och stundtals har det varit otroligt svårt att hålla humöret uppe. I skolan vill man gärna att ingen ska få veta vad som pågår, men tyvärr brister det, förr eller senare och det är inget man kan rå för. Någon gång rinner bägaren över och man bryter ihop, totalt. Endast ett fåtal personer i min privata umgängeskrets vet om detta som jag tänker skriva om och nu öppnar jag mitt hjärta för några fler.

Vad har då hänt?

En skoldag, i slutet av septembermånad 2013, fick jag ett samtal från min mormor. Ett samtal precis innan min lektion skulle börja, tänkte inte mer på det utan jag svarade och frågade vad mormor ville. Oftast brukar det vara samma sak hon vill, om hon ska hjälpa mig att städa här hemma. Just den dagen, handlade inte telefonsamtalet om städning, det handlade om att polisen var på väg hem till mamma och pappa, för att hämta in pappa till Polisstationen då mamma hade gjort en anmälan mot honom för misshandel.

Ett ”jaha, vad ska jag göra åt det nu när jag är i skolan” var allt jag fick fram. Givetvis ville jag inte svara så men chocken kom och resten utav dagen satt man som i ett vakuum och försökte att inte visa något för de andra i klassen. Tyvärr brast det på väg hem från skolan och jag ringde min ena moster och frågade om jag fick komma upp till henne och hennes sambo. Där satt jag, i flera timmar och grät och grät.

Sen den dagen i slutet av september har allt gått i ett känns det som. Jag har varit på förhör efter förhör för att berätta vad jag har sett. Tyvärr var inte detta första gången, detta har pågått under en period på över 20 år!! 20 år, jag är 24 idag, alltså har det pågått sen jag var liten!!

I dag var jag kallad som vittne till rättegången. Klockan 10:30 hade jag bestämt tid med BOJ (brottsofferjouren) som även har vittnesstöd för att jag inte ville sitta ensam och vänta, jag har aldrig varit på en rättegång och jag vill aldrig mer vara på en rättegång heller. Klockan 11:00 skulle jag in och vittna, förhandlingarna drog ut på tiden och först 14:15 kom jag in i rättsalen och fick avlägga vittneseden och sedan besvara åklagarens frågor och pappas advokats frågor.

Ännu en gång brast det för mig, inne i rättsalen och domaren sa flera gånger att jag fick ta den tiden jag behövde. Att se både sin mamma ledsen och sin pappa ledsen är jobbigt.

Klockan 15:00 var jag klar med mitt som vittne och jag lämnade Tingsrätten ganska omgående, med stöd av min ena moster och hennes sambo som körde in för att stötta mig under mitt vittnesmål.

Det har inte varit några lätta månader, dagar och timmar den senaste tiden. Nu är det över och jag kan fokusera på att gå vidare i livet.

Jag vill poängtera att jag älskar båda mina föräldrar och jag är glad att Tuva-Li har både sina mormor och morfar. Och jag skriver inte detta för att vaga elak, jag skriver det för att både hjärtat och hjärnan behöver lättas.IMG_6958

Fortsätt läsa

Ensamstående och ensamstående!

Ordet ensamstående kan betyda mycket för varje enskild individ! Vad innebär ordet ensamstående för dig?

För mig är ordet ensamstående inget som direkt betyder något negativt! För mig betyder ordet ensamstående att man är ensam med sitt/sina barn, där barnen inte har någon som helst kontakt med pappan, varken via telefonsamtal eller via umgänge.

Tuva-Li har ingen som helst kontakt med sin pappa, han har tydligt gjort klart via ett brev till familjerätten att han inte vill ha någon som helst kontakt med henne, varken via brev, samtal eller umgänge. För mig har det redan från den dagen hon föddes inneburit att jag har ensam vårdnad om henne. Vilket indirekt betyder att jag är ensamstående.

Vad betyder ordet ensamstående för dig? Jag hör många gånger folk säga att de är ensamstående fast barnet/barnen både pratar och träffar sin andra förälder och att de även sover över varannan vecka eller helg.

Självklart innebär ordet olika för alla och jag säger inte att ditt eller mitt skäl till hur vi tolkar ordet är fel på något vis, jag är bara nyfiken på vad du anser att just ordet ensamstående innebär!

Du får mer än gärna skriva en kommentar om hur du tänker angående frågan. Som sagt inga rätt eller fel, jag är nyfiken på allas åsikter och tankar ♥

Foto: Jakob Hydén | Katamaran Media | Katamaranmedia.wordpress.com
Foto: Jakob Hydén | Katamaran Media | Katamaranmedia.wordpress.com
Fortsätt läsa

Inte behöver du egentid!

Någon nämnde att egentid inte var något man behövde för ett tag sen vid en diskussion! Nä det behöver man kanske inte men alla mår vi faktiskt bra av att ha egentid och rå om sig själv, då och då!

Bara för att jag är ensamstående betyder det inte indirekt att jag är någon superkvinna som helt plötsligt fick oanade krafter och ork till att hinna med både Tuva-Li, städa, handla, jobba, laga middagar och sköta tvätten etcetera etcetera.

Jag tycker helt ärligt att det är skitjobbigt ibland att vara ensamstående även om de flesta dagarna är guldvärda och uppväger de jobbiga. Men varför sticka under stolen och hyschpyscha om hur det faktiskt är och hur det faktiskt känns ibland?

Jag har ingen som hjälper mig här hemma mitt i veckorna i vanliga fall, det är jag personligen som fixar städningen, tvätten, mathandlingen och lagandet av middag. Det är jag som både ska vara mamma och pappa till Tuva-Li och lära henne vad som är rätt och fel.

Det är jag personligen som vissa kvällar när Tuva-Li har somnat, kan sätta mig rakt upp och ner på golvet bland leksaker och låta tårarna spurta för det har varit en intensiv kväll. 

Så även om jag fullkomligt hatar att lämna iväg Tuva-Li då och då och låta henne sova hos sin mormor, så tar jag tillvara på att de där få tillfällena att faktiskt få egentid och få ladda mina batterier. För att vara ensamstående förälder är inte alla gånger enkelt..IMG_6876

Fortsätt läsa