Personligt

När mammahjärtat brister!

Det gör ont i mammahjärtat!
Älskade lilla barn, du är bara två år fyllda men du har så många frågor och funderingar redan. Vad rör sig i ditt kloka lilla huvud om dagarna? När jag tittar på dig känner jag bara en stor stolthet, en stolthet att få kalla mig mamma till dig. En stolthet att just du är min dotter.

Idag brast mitt mammahjärta något enormt! Hon har gått här hemma tidigare och sagt pappa men aldrig mer än så. Jag har alltid sagt att den dagen Tuva-Li, frågar om sin pappa, så kommer jag berätta för henne. Hon har rätt att veta vem sin pappa är, även om han själv har valt att inte finnas i hennes liv.

Idag när vi satt hemma hos mamma vid köksbordet och tittade ut genom fönstret, så vänder Tuva-Li plötsligt sig mot mig, klappar mig på kinden och frågar ”var är min pappa”. Tyngden på mitt hjärta som mamma blev otroligt tungt, jag vill berätta för henne, men hur berättar man på bästa vis för en tvååring? Idag sa jag inte mer än att han inte var här, hon tittade ut och sa ”borta”.

Frågorna kommer alltid att finnas där!
Oavsett hur gammal hon blir och oavsett hur många gånger vi kommer att prata om det, så kommer hon alltid att ha frågor. Frågor som jag ska försöka att besvara, på bästa sätt, utifrån alla förutsättningar. För mig är det de enda rätta att göra som förälder, att berätta för mitt barn om den andra föräldern och varför personen inte finns i hennes och vårt liv.

Det är för Tuva-Li jag lever och andas! Tänk att en så liten person kan vara så klok och kärleksfull. Hon ger mig gråa hårstrån ofta men varje dag överöser hon mig med ovillkorlig kärlek trots att hon inte är medveten om det.

14 thoughts on “När mammahjärtat brister!

  1. Ohh förstår att det blir en svår situation. Men när hon blir äldre kommer du kunna förklara. För just nu är det ju ordet pappa hon förstår bara, tryggheten är ju du

  2. Men fy vilken jobbig sits! Måste vara otroligt svårt att få en sådan fråga, när man vet det tråkiga svaret. 🙁
    Stor kram <3

  3. Det är en svår sits, klart din dotter kommer undra, Men den dagen kommer som du måste berätta om hennes pappa. Svårt men du verkar vara en stark kvinna så du fixar der 🙂

  4. Visst är det svårt! Min kompis visade ett kort på pappan (som har ny familj och inte heller varit delaktig) då fick han en bild av hur hans pappa såg ut och förstod att han fanns. Detta redan från 2 års ålder. Han valde sen att när vi förklarade att han hade en annan pappa säga ja, jag vet. Men han vill fortfarande inte prata om de. Nu är han snart tonåring och troligtvis kommer fler frågor, men han har ju somsagt fått namn och bild från start. Tror att det hjälper..
    lycka till!

  5. Det är så svåra och tunga frågor!
    Hoppas du får svar och råd från personer som kanske är eller varit i samma situation!
    Spontant tänker jag att kanske bvc eller förskola har tips och råd, hur du kan stötta eller förklara.
    Vet när sambons farmor gick bort så hade förskolan tips på böcker och kloka råd. Inte samma sak men ofta har dom haft liknande situationer och vet var man kan söka mer kunskap och få råd…

  6. Jag har en annan berättelse för mitt barn men jag tror det enda rätta är precis så; Den enkla sanningen. Så att det liksom alltid finns med i berättelserna och inte blir så laddat eller komplicerat. När hon var två sa jag bara att ‘vi har ingen pappa i vår familj’ och berättade om att det i ett annat land fanns en familj som gav sina bebisgroddar till doktorn att ge till någon som inga hade (jag fick ta emot donerade embryon och ngn pappa har aldrig funnits). Idag får jag frågor om hur doktorn satte in dem och om ägg och spermier som blir bebisgroddar 😉 Idag berättar du att pappa inte finns hos er. Och när ditt barn är 5 år kommer du kanske få berätta om hur pappa såg ut och hur ni träffades. Ju mer vi bara berättar bara rakt på, desto mindre komplicerat blir det för dem ❤

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *