Dagboksinlägg: 26 november 2013

8 mars 2017 14 av Sofia Werlin

Detta inlägget är ett utdrag från min dagbok!


Jag vill börja med att skriva att all text under detta stycket är taget helt och hållet från min privata “dagbok” som jag skrev i mycket ett tag! Jag skriver inte detta inlägget för att vara elak mot mina föräldrar, jag skriver det här för att hjärtat och hjärnan måste lättas… Alla elaka kommenterar kommer att raderas!

Sen i slutet av september detta året, har det varit otroligt jobbigt för mig. I mitt privatliv har det hänt så otroligt mycket och stundtals har det varit otroligt svårt att hålla humöret uppe. I skolan vill man gärna att ingen ska få veta vad som pågår, men tyvärr brister det, förr eller senare och det är inget man kan rå för. Någon gång rinner bägaren över och man bryter ihop, totalt. Endast ett fåtal personer i min privata umgängeskrets vet om detta som jag tänker skriva om och nu öppnar jag mitt hjärta för några fler.

Vad har då hänt?

En skoldag, i slutet av septembermånad 2013, fick jag ett samtal från min mormor. Ett samtal precis innan min lektion skulle börja, tänkte inte mer på det utan jag svarade och frågade vad mormor ville. Oftast brukar det vara samma sak hon vill, om hon ska hjälpa mig att städa här hemma. Just den dagen, handlade inte telefonsamtalet om städning, det handlade om att polisen var på väg hem till mamma och pappa, för att hämta in pappa till Polisstationen då mamma hade gjort en anmälan mot honom för misshandel.

Ett “jaha, vad ska jag göra åt det nu när jag är i skolan” var allt jag fick fram. Givetvis ville jag inte svara så men chocken kom och resten utav dagen satt man som i ett vakuum och försökte att inte visa något för de andra i klassen. Tyvärr brast det på väg hem från skolan och jag ringde min ena moster och frågade om jag fick komma upp till henne och hennes sambo. Där satt jag, i flera timmar och grät och grät.

Sen den dagen i slutet av september har allt gått i ett känns det som. Jag har varit på förhör efter förhör för att berätta vad jag har sett. Tyvärr var inte detta första gången, detta har pågått under en period på över 20 år!! 20 år, jag är 24 idag, alltså har det pågått sen jag var liten!!

I dag var jag kallad som vittne till rättegången. Klockan 10:30 hade jag bestämt tid med BOJ (brottsofferjouren) som även har vittnesstöd för att jag inte ville sitta ensam och vänta, jag har aldrig varit på en rättegång och jag vill aldrig mer vara på en rättegång heller. Klockan 11:00 skulle jag in och vittna, förhandlingarna drog ut på tiden och först 14:15 kom jag in i rättsalen och fick avlägga vittneseden och sedan besvara åklagarens frågor och pappas advokats frågor.

Ännu en gång brast det för mig, inne i rättsalen och domaren sa flera gånger att jag fick ta den tiden jag behövde. Att se både sin mamma ledsen och sin pappa ledsen är jobbigt.

Klockan 15:00 var jag klar med mitt som vittne och jag lämnade Tingsrätten ganska omgående, med stöd av min ena moster och hennes sambo som körde in för att stötta mig under mitt vittnesmål.

Det har inte varit några lätta månader, dagar och timmar den senaste tiden. Nu är det över och jag kan fokusera på att gå vidare i livet.

Jag vill poängtera att jag älskar båda mina föräldrar och jag är glad att Tuva-Li har både sina mormor och morfar. Och jag skriver inte detta för att vaga elak, jag skriver det för att både hjärtat och hjärnan behöver lättas.IMG_6958