Nu dör hon!

9 november 2016 36 av Sofia Werlin

“Nu dör hon!” var det första jag hann tänka inatt när jag vaknade av att Tuva-Li hade fått en ordentlig hostattack. Jag såg paniken i hennes ögon när hon inte fick någon luft och när hon kippade efter andan.

Paniken i mig steg men hade jag blivit hysterisk och stissig hade det aldrig blivit bra. Jag fick tänka på att jag själv måste vara lugn och inte stressa upp mig, för stressar jag upp mig så kommer Tuva-Li bli stressad.

Det kändes som flera minuter med att hon kippade efter luft men det varade inte i flera minuter. Till slut fick hon upp en stor klump med slem och andades normalt igen – men under denna korta stunden hann jag faktiskt tänka nu dör hon!

Paniken av att vakna när man hör hur hon kippar efter luft gjorde att jag inte kunde somna om ordentligt, så jag har från cirka fyratiden imorse legat sidan om henne i sängen, halvslumrat och lyssnat på hennes andning.

Detta är ett av mina värsta scenarion och tankar – att jag ska sova så djupt att jag inte hör om det händer Tuva-Li något under natten. Att jag ska hitta henne på morgonen, utan andning och puls. Sen Tuva-Li föddes har jag blivit mer otrolig att något ska hända henne eller mig.

Den känslan har nog alla som är föräldrar när det kommer till sina barn! Jag vill inte att något ska hända Tuva-Li, hon är mitt allt i livet och jag skulle gå under om något hände henne. Ett liv utan Tuva-Li finns inte 

img_4093_58122addddf2b3169eb1c5ab